Tillbaka till telefonhytten

Nu har det gått ett tag sedan jag först omtalade den roliga knappsatsen i min lägenhet. Det visade sig att förbindelsen mellan mitt rum och telefonhytten fungerar alldeles utmärkt! Detta förvånade mig, eftersom den gemensamma telefonen förmodligen är borta sedan ett tag tillbaka. Systemet fungerar ungefär som jag trodde. Man hör en signal i sitt rum när någon meddelar att ett samtal väntar på en i hytten. När jag trycker på "Signal Telehytt" lyser en röd lampa på knappsatsen inne i telefonhytten. Jag tycker att det är en väldigt rolig gammal detalj och är glad att den har lämnats kvar!

Bild 1. Knappsatsen med rumsnumren och den röda lampan längst ner till höger.

 Bild 2. Början på en ny tid? Flera lappar inne i hytten meddelar att personen i fråga har skaffat egen telefon.

Knapp, knäpp

Bild 1. En uppsättning mystiska knappar från en svunnen tid (ännu ej dammtorkade, därav en viss patina).

I mitt nya hem finns ett flertal strömbrytare till olika belysningskällor, men även de två knappar som är avbildade ovan. De bär båda varsin text: "Ringledning" respektive "Signal Telehytt". Till en början noterades de mest i förbigående. Ju mer hemmastadd jag har blivit, desto större har min nyfikenhet vuxit sig kring knapparnas funktion. Eller kanske snarare deras tidigare funktion.

Huset som jag numera bor i har ett par år innanför västen och det har tydligen funnits möjlighet att ringa och ta emot telefonsamtal från en telefonhytt som verkar ha haft en förbindelse till lägenheterna på våningsplanet.

Hur kan knapparna ha fungerat?

Detta var ett mysterium tills jag upptäckte att telefonhytten fortfarande finns kvar, dock utan telefon! Hytten är egentligen ett litet, litet rum bakom låst dörr (som jag nyfiket öppnade när jag gick runt och bekantade mig med min nya omgivning). Rummet innehåller idag allehanda kvarlämnade saker såsom en tidning från 2007, anteckningar, tomma ölburkar. Telefonen är som sagt borta, men kvar på en av väggarna finns fortfarande en knappsats där varje rumsnummer representeras av en knapp. Nu gick det sakta upp ett ljus och jag presenterar min teori genom ett möjligt scenario nedan:

1. Det ringer i telefonhytten.

2. Person A svarar och om samtalet är till denna händer inte så mycket mer. Vill den som ringer istället tala med person B måste det signaleras på något sätt.

3. I telefonhytten trycker person A på den knapp som går till rätt rum för att meddela person B att ett samtal väntar. Detta borde resultera i att "Signal Telehytt"-knappen blinkar samtidigt som ett eventuellt ljud signalerar samtalet. Är person B hemma och vill prata kan jag tänka mig att denna bekräftar det genom att trycka på "Signal Telehytt" för att sedan bege sig till telefonen.

4. Om person B inte vill ta emot några samtal eller bli störd av "Signal Telehytt" används troligtvis knappen märkt "Ringledning", eftersom den i sitt 0-läge borde bryta förbindelsen med telefonhytten.

Det hela är väldigt spännande, men jag har ännu inte undersökt om det fungerar.

Fortsättning följer!

Lussekatt, dyfvelkatt?

Lussekatternas tid är snart förbi och man kan fundera på varför det egentligen heter lussekatt? Bakverken har ju ingen som helst likhet med en riktig katt. Snarare är det väl S:ets form som man försöker att uppnå, det enkla såväl som ett par i kors.

Jag vänder mig till NE.se för att få ett svar om ursprunget, men de säger endast följande: "lussekatt, vetebulle som bakas vid luciatid. Oftast innehåller den saffran och russin och bakas ut som två korslagda eller ett enkelt S".

Wikipedia har desto mer att berätta om den gula katten, som från början inte alls har något att göra med lussande och Lucia. Förleden lusse- syftar istället på Lucifer, den ljusskygge. Seden att baka lussekatter kom till i Tyskland på 1600-talet och genom att färga dem gula med saffran skrämde man bort djävulen. Därav de alternativa namnen dövels- och dyvelkatt - djävulskatt.

Till sist kan jag inte låta bli att ta med den rara definitionen som finns i SAOB, varav båda artiklarna i sin tryckta form härrör från första halvan av 1900-talet.

LUSSE-KATT, r. ( lusse- 1898–1936. lussi- 1930–1933) egendomligt format bröd som bakas till luciadagen, dövelskatt.

DÖFVELSKATT DÖVELSKATT dø³vels~kat² l. DYFVELKATT dy³vel~, r. l. m. best. -en; pl. -er, äfv. -or.

[till sv dial. dövel, dyvil, från nt. lånade biformer till DJÄFVUL]

[DÖFVELSKATT 0]

(i västra Sv., bygdemålsfärgadt) ett slags egendomligt formadt bröd som bakas till Luciadagen. När mamma kommer med kaffet och dyfvelkatten. GHT 1897, nr 288 B. s. 3.

Oavsett hur man bakar sina katter så är de i alla fall egendomligt formade.

Månadens göra

Språkrådet har utsett göra till månadens dialektord. Om man uttalar det med ett hårt g betyder det att gnida in snö i ansiktet på någon, i alla fall i västra Sverige. I Småland skulle man istället kalla det för att mula någon.

Göra har yttterligare en dialektal betydelse i Göteborgsområdet och används som motsvarighet till kladd och liknande ord.

Det är nämligen så att ordformen göra hänger samman med det gamla ordet gorr, som i Västsverige uttalats görr, vilket betyder flera olika saker enligt Svenska Akademiens ordbok. Gorr kan betyda blöt och dyig jord, gyttja, gödsel, smuts och faktiskt djurs tarminnehåll. Alla ganska kladdiga saker alltså.

Något att tänka på nästa gång man äter Gôragott från Kungsglass.

Vårt stora äventyr

Bild 1. En frusen Karin Boye som någon har försett med randig halsduk (tröja) och svart handske, utanför Göteborgs stadsbibliotek.

Bild 2. Veckans ord på Café UB i Lund. 

Trädgårdsgång

När jag tidigare satt och läste om hur man skulle kunna tillämpa dataspelens pedagogik i skolundervisningen, sprang jag på termen garden path och funderade på vad det kunde betyda. I artikelns sammanhang verkar det logiskt att det hör ihop med att bli missledd. Jag sökte efter en definition, men hittade istället ett fenomen som kallas garden path sentences - meningar vars struktur lurar in oss på felaktiga tolkningsvägar. Detta innebär att vi, istället för att läsa från början till slut och förstå textens innebörd, hamnar i en språklig återvändsgränd eftersom inte alla ord representerar det vi intuitivt tror. Wikipedia ger flera exempel, bland annat följande:

The old man the boat.

Det är mest troligt att man till en början läser "Den gamle mannen båten", vilket inte gör någon klok. I detta fall är den rätta läsningen "De gamla styr båten", eftersom man här syftar på verbet ('styra, bemanna') och inte substantivet ('man').

Hur har vi det i svenska språket?

Vi äro så stora i orden

Rosengång, kypert, tuskaft...

... att vävtermer kan låta så poetiska.