Idiomatique

Nationalencyklopedin skriver om idiomatiska uttryck:

"Ett idiomatiskt uttryck är ett fast uttryckssätt, i synnerhet ett sådant vars betydelse inte kan härledas ur betydelsen hos delarna, t.ex. ligga någon i fatet." (NE.se)

Det sägs att dessa uttryck är svåra att lära sig språk emellan, just på grund av ovannämnda svårighet vad gäller översättning. Jan och Rickard Svartvik skriver i Sagt och gjort (2003) att uttrycken "talar till oss i bilder" och vilka bilder vi väljer att använda skiljer sig troligtvis beroende på både kultur och tidsanda. I vissa fall kan idiomen vara identiska i olika språk (have an ace up your sleeve) medan de i andra fall har olika motsvarigheter (bright as a button - klok som en uggla).

I ett gammalt, gott avsnitt av Gilmore Girls (1.14 "That Damn Donna Reed") träffade jag på en referens till ett uttryck, till vilken jag inte kan komma på en svensk motsvarighet. Det är däremot lättare att komma på motsatser i vårt språk. Följande flög förbi i den raska dialogen:

Careful Richard, that canary you ate is going to spoil your dinner

Jag försökte snart därefter ta reda på uttrycket som repliken grundar sig på, med en innebörd att personen som har ätit den bildliga kanariefågeln är väldigt belåten, kanske till och med i överkant! Efter intensivt nätsökande fann jag på Wikipedia att man kan se ut som "the cat that ate (alternativt swallowed) the canary" med betydelsen "a person who appears self-satisfied or smug, especially while concealing something michievous, prohibited or private". Nu till själva kärnan! Vad har vi för liknande uttryck i vårt svenska språk? Det enda som för tillfället uppenbarar sig i tanken är "se ut som om man har sålt smöret och tappat pengarna", men det är inte särskilt lämpligt i belåtna stunder.

Aurum

Jag vaknade upp denna dag med gyllene färger utanför fönstret. Lysande guld mot en grå himmel. Stillsamt. Låt mig därför återinviga skrivandet här med dikten "Nothing Gold Can Stay" av den amerikanske poeten Robert Frost (1874-1963), med vars övriga verk jag tyvärr inte alls är särskilt bekant. Jag tänker dock ofta på diktens titel och dess avslutande ord, denna tid av året.

"Nature's first green is gold
her hardest hue to hold
her early leaf's a flower;
but only so an hour.
Then leaf subsides to leaf.
So Eden sank to grief,
so dawn goes down to day.
Nothing gold can stay."