Jag vaknade upp denna dag med gyllene färger utanför fönstret. Lysande guld mot en grå himmel. Stillsamt. Låt mig därför återinviga skrivandet här med dikten "Nothing Gold Can Stay" av den amerikanske poeten Robert Frost (1874-1963), med vars övriga verk jag tyvärr inte alls är särskilt bekant. Jag tänker dock ofta på diktens titel och dess avslutande ord, denna tid av året.
"Nature's first green is gold
her hardest hue to hold
her early leaf's a flower;
but only so an hour.
Then leaf subsides to leaf.
So Eden sank to grief,
so dawn goes down to day.
Nothing gold can stay."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar