London calling

Förrförra helgen besökte vi London. Vi åt god mat, drack öl och besökte museer. Vi var till och med så fräcka att vi passade på att plugga på Paul Hamlyn Library, ett av British museums bibliotek. Det var ju så tyst och lugnt. Vi såg även följande:

 

Bild 1. Rosettastenen.

Jag hoppas att British Museum förlåter mig för att jag exponerar deras fina sten på detta sätt, men den är ju så spännande! Den härrör från 190-talet f. Kr. och är skriven av präster till dåvarande kung Ptolemaios V Epifanes. Stenen hittades i slutet av 1700-talet vid staden Rosetta, utanför Alexandria. Det spännande är att den innehåller tre stycken med samma text, först skriven med hieroglyfer, därefter på demiotiska (äldre egyptiska) och till sist på grekiska. Med hjälp av denna disposition kunde fransmannen Jean-Francois Champollion knäcka hieroglyfernas gåta i början av 1820-talet.

Bild 2. Min alldeles egen rosettasten (längst ner i mitten) får stå i mitt senaste hylltillskott, som har blivit lite av ett kuriosakabinett.

Två steg från referenserna

Förra veckan inhandlades Håkan Hellströms senaste skiva och eftersom jag tycker om att lyssna noga på låttexter och bläddra i konvolut har jag upptäckt upp ett par litterära, musikaliska och filmiska referenser:

Goethes Den unge Werthers lidanden (utan att ens känna till den unge Werthers lidande i "Man måste dö några gånger innan man kan leva")

Dostojevskijs Brott och straff (det finns en ny Raskolnikov nu bakom varje hörn, någon som du i "2 steg från paradise")

The Smiths och The Cure (flytt från William it was really nothing, flytt från Boys don't cry i "River en vacker dröm")

Casablanca (men dom var snart i slutet av Casablanca, i den scenen han växt upp i i "Man måste dö några gånger innan man kan leva")

En ond bibliotekarie, bara en

Bild 1. Shh! Uppmaning på Lunds universitetsbibliotek.

Under en studiesejour på Lunds stadsbibliotek överhördes ett underhållande samtal om bibliotekarier. Den ena menade att de är snälla och blyga, medan den andra sade att bibliotekarier är ondskan personifierad. Men den första hade bara träffat på en ond bibliotekarie hittills, "bara en".

Kvittrande litteratur

I fredags gjorde jag ett annorlunda bokinköp på Pocketshop:

Bild 1. Proust, Woolf, Kafka och de gamla grekerna. Alla finns de i boken, tillsammans med många andra godingar.

Twitterature: The World's Greatest Books Retold Through Twitter av Alexander Aciman och Emmett Rensin. Boken innehåller klassiker som enligt bokens beskrivning är "distilled through the voice of Twitter to its purest, pitchiest essence". De är med andra ord ordentligt nedkortade, oftast blott två sidor långa, och berättade i Twitter-format. Det innebär korta lägesuppdateringar signerade ett särskilt användarnamn. I Franz Kafkas The Metamorphosis är det till exempel @bugged-out istället för Gregor Samsa som är berättaren och skriver saker i stil med "OMFG, my father totally threw an apple into my back" (förklaringar till OMFG och liknande uttryck ges i en bifogad ordlista).

Man kan tycka att det är fruktansvärt att behandla klassiker på detta moderna sätt, men jag tycker om det. Jag har endast sneglat på den twitterature som jag redan har läst i sin sanna form och det är roligt. Det visar sig också ganska snabbt att känner man inte till verken sedan tidigare, så förstår man inte uppdateringarnas innehåll och inte heller de fyndiga användarnamnen.

"Proust, in his first book wrote about..."