Bruset från stora vida världen

- Hörs det verkligen ingenting?

- Jo, det susar i trådarna. Han nickade betydelsefullt. Ögonen lyste.
- Jag brukar också lyssna på det ibland. Han sänkte rösten och det lät som om han anförtrodde mig en hemlighet när han viskade:
- Det är bruset från stora vida världen...
Jag räckte honom luren, han tog den och blev stående med den mot örat, leende. I hans ögon tändes en stor förundran, munnen var halvöppen, blicken drömmande, tjusad men också skrämd av vad han uppfattade som sorlet från det obegripliga livet utanför slottsmurarna. Efter en stund lade han sakta tillbaka luren.
- Jag vet naturligtvis att det inte är så. Men man kan drömma... inte sant?

(Ur ... och de vita skuggorna i skogen (1984), s. 129f)

När jag funderar på vilken författare som har påverkat mig mest, både som barn och som vuxen, blir svaret Maria Gripe (1923-2007). Det allra första mötet ägde rum i tidig 1980-talsbarndom när Sveriges radio sände Tordyveln flyger i skymningen (1978) som sommarlovsteater. Det var något väldigt speciellt och spännande över berättelsen, men mer än så konstaterade jag inte i min späda ålder. Sedan dess har jag haft privilegiet att stifta bekantskap med flera av hennes böcker och deras persongalleri. Genom Skuggböckerna har jag levt på slottet Rosengåva, önskat lönndörrar bakom barndomshemmets porträtt och tyckt mig se vita skuggor i ögonvrån. På samma sätt har jag letat (knackat) efter hemliga skåp, lyssnat efter steg och noterat citat av Schopenhauer (i en liten svart bok i vaxduk) likt Nora i Agnes Cecilia - en sällsam historia (1981). Min nutida vurm och fascination över vissa saker beror helt och hållet på Maria Gripes författarskap, vilket får mig att undra vilka böcker som skulle ha haft samma effekt om inte hennes hade funnit sin plats i mina händer. De som jag fortfarande läser om är just Tordyveln flyger i skymningen och Agnes Cecilia, tillsammans med de tre första böckerna i Skugg-tetralogin (-kvadrologin?).

Bild 1. Även omslagens motiv är en stor behållning, 
originalutgåvornas målade av Harald Gripe.

Det som gör hennes böcker så speciella och tilltalande, förutom själva historierna i sig, är hennes språk. Hennes författarskap riktar sig till barn och ungdom, men språket är på intet sätt förenklat eller barnsligt. Det finns ett förtroende och en respekt för läsaren, vilket gör att jag gärna återvänder till böckerna som vuxen.

Med sin inblick i ett urverks underbart komplicerade värld borde en urmakare verkligen inte nonchalera frågan om visarna kunde börja gå baklänges. Det borde tvärtom vara ett intressant fenomen för honom. En utmaning. Ett nytt perspektiv. Tiden rör sig naturligtvis inte bara åt ett håll. Tiden är som ett hav med tusen underströmmar. Den måste kunna röra sig både framåt, bakåt och åt sidorna. En person som skall syssla med tiden, alltså med den svindlande uppgiften att mäta en dimension, får väl inte ställa sig och flabba, när han hör talas om en klocka som faktiskt tycks stå i direkt förbindelse med tidens hemliga strömmar! En levande klocka som inte bara mekaniskt tickar på åt ett och samma håll! Nog var det ganska torftigt gjort? Nog borde den mannen kunna hålla sig med lite vidare vyer! Det tyckte Dag.

(Ur Agnes Cecilia - en sällsam historia (1978), s. 92)

Bild 2. Skuggserien, kompletterad med originalutgåvor 

så sent som i sommar. Den enda jag ännu inte har läst 

är Skugg-gömman! Skandal?