Till de svunna namnens lov

En kväll i vintras hade jag inget särskilt för mig och kom då på ett litet projekt som skulle roa mig en stund. Jag plockade fram min fickalmanack(a) från 1944 (gåva från en snäll vän) tillsammans med en sprillans ny kalender för att sedan metodiskt beta av namnsdagarna månad för månad. Varför denna komparativa kvällssyssla? Jag ville naturligtvis se vilka namn som har blivit avpolletterade i vår nuvarande namnlängd!

Liten faktaruta: Vår nuvarande namnlängd infördes 2001 och innehåller alltså de namn som finns i almanackorna. Den ersatte namnlängderna från 1993 och 1901 (till vilken min äldre almanacka hör) och innehåller 616 namn som utgör både ennamns- och tvånamnsdagar. Läs mer om namnlängdernas historia på Svenska akademiens hemsida eller om 1970- och 80-talets fullkomliga namnsdagskaos på Wikipedia.

So, there. Efter denna cliffhanger skall jag äntligen avslöja de namn som inte längre finns med oss i almanackorna, som försvann 1993 eller 2001. I alfabetisk ordning:

• Ambjörn
• Ambrosius
• Antoinetta
• Anund
• Augustin
• Botilda
• Eufemia
• Flora
• Gustava
• Götilda
• Nikodemus
• Regina
• Sakarias
• Sigmund
• Teofil

Så fina och rara! Hur kan man slänga bort ett så fint namn som Flora? Botilda och Götilda, så förnumstiga de låter. Eufemia och Teofil minns jag från Christina Herrströms böcker Ebba (1990) och Didrik (1989). Utifrån detta resultat kan man även konstatera att de flesta namn från äldre tider fortfarande finns kvar som namnsdagar, ofta tillsammans med ett namn med liknande form eller betydelse.

Alltings mått

Häromdagen kom jag över en lista med mått som numera inte är särskilt vanliga, åtminstone inte i min vardag. Mängdmåttet kast, till exempel, vilket är fyra stycken av något. Ett kast kanelbullar, tack! Jag undrar hur många som skulle förstå innebörden av det idag. Ett annat exempel från listan är skock, som känns mer välbekant. En skock får. Jag visste emellertid inte att det är exakt 60 stycken ullförsedda djur (det vill säga tre tjog), utan har snarare uppfattat innebörden som "en större samling" av får eller något annat. Se, en gammal måttrest som har fått stanna kvar i vårt språk!

De övriga rara måtten:

• dessertsked (dsk): ett mellanting av tsk och msk, det vill säga 10 ml.
• bagardussin: 13 stycken, istället för det vanliga dussinets tolv till antalet.
• tekopp (tkp): ~2,5 dl.
• kaffekopp (kkp): ~1,5 dl, skall inte förväxlas med det engelska cup som motsvarar den ovanstående tekoppen.

"Jag är en djefla man som kan göra många konster"

Rubriken är namnet på den Strindbergsutställning som Universitetsbiblioteket hyser sedan en vecka tillbaka. Eftersom jag hade ett ärende på UB i eftermiddags, passade jag på att dröja mig kvar vid utställningen.

Utställningens undertitel är August Strindberg och det ockulta och därför ägnas större delen av den åt just ockultism och Strindbergs experiment inom alkemin. I de olika montrarna samsas spännande föremål såsom äldre tiders termometrar och apotekspreparat i små, sköra glaskärl bredvid författarens guldprov. De senare skickades tydligen till vänner och bekanta.

Bild 1. Ett litet snitt ur allt det spännande. 
På affischen i mitten syns just ett förstorat guldprov. 
En gulnad papperslapp med ett gyllene skimmer.

Som besökare får man dessutom veta det mesta om Strindbergs allmänna liv och verk i Lund, vilket ramas in av Per Bagges fotografier. Vill man se fler Lundabilder, som inte föreställer Strindberg, från nämnda fotografs samling är det numera möjligt! UB håller i skrivande stund på att scanna de cirka 20 000 bilder som finns i samlingen och som rör sig från sent 1800-tal till 1930-talet. Här kan man botanisera.

Summarum: en fin fredagseftermiddag, som jag delade med en äldre dam och två likaledes äldre herrar.

Bruset från stora vida världen

- Hörs det verkligen ingenting?

- Jo, det susar i trådarna. Han nickade betydelsefullt. Ögonen lyste.
- Jag brukar också lyssna på det ibland. Han sänkte rösten och det lät som om han anförtrodde mig en hemlighet när han viskade:
- Det är bruset från stora vida världen...
Jag räckte honom luren, han tog den och blev stående med den mot örat, leende. I hans ögon tändes en stor förundran, munnen var halvöppen, blicken drömmande, tjusad men också skrämd av vad han uppfattade som sorlet från det obegripliga livet utanför slottsmurarna. Efter en stund lade han sakta tillbaka luren.
- Jag vet naturligtvis att det inte är så. Men man kan drömma... inte sant?

(Ur ... och de vita skuggorna i skogen (1984), s. 129f)

När jag funderar på vilken författare som har påverkat mig mest, både som barn och som vuxen, blir svaret Maria Gripe (1923-2007). Det allra första mötet ägde rum i tidig 1980-talsbarndom när Sveriges radio sände Tordyveln flyger i skymningen (1978) som sommarlovsteater. Det var något väldigt speciellt och spännande över berättelsen, men mer än så konstaterade jag inte i min späda ålder. Sedan dess har jag haft privilegiet att stifta bekantskap med flera av hennes böcker och deras persongalleri. Genom Skuggböckerna har jag levt på slottet Rosengåva, önskat lönndörrar bakom barndomshemmets porträtt och tyckt mig se vita skuggor i ögonvrån. På samma sätt har jag letat (knackat) efter hemliga skåp, lyssnat efter steg och noterat citat av Schopenhauer (i en liten svart bok i vaxduk) likt Nora i Agnes Cecilia - en sällsam historia (1981). Min nutida vurm och fascination över vissa saker beror helt och hållet på Maria Gripes författarskap, vilket får mig att undra vilka böcker som skulle ha haft samma effekt om inte hennes hade funnit sin plats i mina händer. De som jag fortfarande läser om är just Tordyveln flyger i skymningen och Agnes Cecilia, tillsammans med de tre första böckerna i Skugg-tetralogin (-kvadrologin?).

Bild 1. Även omslagens motiv är en stor behållning, 
originalutgåvornas målade av Harald Gripe.

Det som gör hennes böcker så speciella och tilltalande, förutom själva historierna i sig, är hennes språk. Hennes författarskap riktar sig till barn och ungdom, men språket är på intet sätt förenklat eller barnsligt. Det finns ett förtroende och en respekt för läsaren, vilket gör att jag gärna återvänder till böckerna som vuxen.

Med sin inblick i ett urverks underbart komplicerade värld borde en urmakare verkligen inte nonchalera frågan om visarna kunde börja gå baklänges. Det borde tvärtom vara ett intressant fenomen för honom. En utmaning. Ett nytt perspektiv. Tiden rör sig naturligtvis inte bara åt ett håll. Tiden är som ett hav med tusen underströmmar. Den måste kunna röra sig både framåt, bakåt och åt sidorna. En person som skall syssla med tiden, alltså med den svindlande uppgiften att mäta en dimension, får väl inte ställa sig och flabba, när han hör talas om en klocka som faktiskt tycks stå i direkt förbindelse med tidens hemliga strömmar! En levande klocka som inte bara mekaniskt tickar på åt ett och samma håll! Nog var det ganska torftigt gjort? Nog borde den mannen kunna hålla sig med lite vidare vyer! Det tyckte Dag.

(Ur Agnes Cecilia - en sällsam historia (1978), s. 92)

Bild 2. Skuggserien, kompletterad med originalutgåvor 

så sent som i sommar. Den enda jag ännu inte har läst 

är Skugg-gömman! Skandal?

Deadlines, förgätmigej

Deadlines är den plurala formen av ordet som får sammanfatta våren och som samtidigt förklarar frånvaron av nya blogginlägg. När jag söker efter ordet deadline i Oxford English Dictionary får jag följande förklaring:

• 1 the latest time or date by which something should be completed.

• 2 historical a line drawn around a prison beyond which prisoners were liable to be shot.
  

Det rör sig alltså ursprungligen om en dödslinje, vilken man inte skall överträda om man vill ha livet i behåll.

Vårens övriga innehåll låter sig bäst sammanfattas i bilder:

 Bild 1. Biobesök, här en fin och bitterljuv historia med Mai Zetterling.

Bild 2. Bokfynd, bland annat i form av Carl Snoilskys Svenska bilder och Bo Bergmans Hjärtat skall gro av drömmar samt den lundensiska volymen Under Lundagårds kronor till hemmets Lundasamling.

Bild 3. Blomsterprakt! Grönska! Vårsky!

Denna täcka blomma betraktas sedan gammalt såsom en kärlekens eller vänskapens minnesblomma. Men, anmärker DYBECK, de prunkande namn, som man utomlands slösat på växten, ha ej vunnit insteg hos svenska allmogen, icke ens "Förgät-mig-ej", hvilket ännu idag icke är folknamn. Ej heller, säger DYBECK, är blomman i särdeles tycke, utom i eller nära städerna, der den, såsom bekant, bindes till kransar att lägga i vatten. Med säkerhet kan deremot antagas att blommans benämningar Fiskögon (Nerike) och Fansögon (Skåne) äro inhemska ehuru knappt urgamla. Denna brist på allmoge-namn står säkerligen i samband med växtens brist på nyttiga eller annars märkliga egenskaper.

(Den virtuella floran citerar Utkast till svenska växternas naturhistoria I av C. F. Nyman)

Hundra år av läsning

För ett par veckor sedan fyllde jag år och mottog en ström av fina gåvor. Bland annat följande två, som så fint illustrerar teknikens framfart.

Bild 1. Traditionell bok och läsplatta.

Boken, som matchar skrivbordsunderlägget, är 1912 års utgåva av Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken. Läsplattan pryds av Virginia Woolf, som även finns representerad i läsplattans rymliga bibliotek. Så fint!

And dance by the light of the moon

På annandag jul tittade jag på It's a wonderful life som visades på SVT, filmen med allas vår James Stewart och Donna Reed. En mycket god film, en solskenshistoria, men något i filmens början fångade min uppmärksamhet som jag måste redogöra för här.

Det redan nämnda paret går sida vid sida i månskenet i den lilla staden Bedford Falls och sjunger på en sång, vilket kan ses och höras 40 sekunder in i följande klipp. Den sista textraden "and dance by the light of the moon" fick mig att rycka till. Den lilla musiksnutten kände jag bestämt igen! Likt en madeleinekaka fick musiken mig att erinra mig om 1990-talets gitarrackord och flanellskjortor. Ljudet ekade följaktligen från min ungdom i form av en produktionsbolagsvinjett, i eftertexterna av den amerikanska ungdomsserien My so-called life.

Att produktionsbolaget bär namnet Bedford Falls Company får man se som den bästa av kuriositeter.