- Hörs det verkligen ingenting?
- Jo, det susar i trådarna. Han nickade betydelsefullt. Ögonen lyste.
- Jag brukar också lyssna på det ibland. Han sänkte rösten och det lät som om han anförtrodde mig en hemlighet när han viskade:
- Det är bruset från stora vida världen...
Jag räckte honom luren, han tog den och blev stående med den mot örat, leende. I hans ögon tändes en stor förundran, munnen var halvöppen, blicken drömmande, tjusad men också skrämd av vad han uppfattade som sorlet från det obegripliga livet utanför slottsmurarna. Efter en stund lade han sakta tillbaka luren.
- Jag vet naturligtvis att det inte är så. Men man kan drömma... inte sant?
(Ur ... och de vita skuggorna i skogen (1984), s. 129f)
Det som gör hennes böcker så speciella och tilltalande, förutom själva historierna i sig, är hennes språk. Hennes författarskap riktar sig till barn och ungdom, men språket är på intet sätt förenklat eller barnsligt. Det finns ett förtroende och en respekt för läsaren, vilket gör att jag gärna återvänder till böckerna som vuxen.
Med sin inblick i ett urverks underbart komplicerade värld borde en urmakare verkligen inte nonchalera frågan om visarna kunde börja gå baklänges. Det borde tvärtom vara ett intressant fenomen för honom. En utmaning. Ett nytt perspektiv. Tiden rör sig naturligtvis inte bara åt ett håll. Tiden är som ett hav med tusen underströmmar. Den måste kunna röra sig både framåt, bakåt och åt sidorna. En person som skall syssla med tiden, alltså med den svindlande uppgiften att mäta en dimension, får väl inte ställa sig och flabba, när han hör talas om en klocka som faktiskt tycks stå i direkt förbindelse med tidens hemliga strömmar! En levande klocka som inte bara mekaniskt tickar på åt ett och samma håll! Nog var det ganska torftigt gjort? Nog borde den mannen kunna hålla sig med lite vidare vyer! Det tyckte Dag.
(Ur Agnes Cecilia - en sällsam historia (1978), s. 92)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar