I det senaste numret av Språktidningen (2/10) finns en artikel om diskurspartiklar, eller småord som de även kallas. Vi använder dem i vårt tal för att signalera olika saker för den som lyssnar, exempelvis genom ba, du vet eller typ. Olle Josephson, professor i nordiska språk och chef för Språkrådet, följer upp artikeln med en intressant krönika om olika tiders småord och deras moderna motsvarigheter. Han skriver bland annat att "par exemple klingar kanske finare än typ i våra öron. Men forna tiders småord hade samma låga status som dagens". Småorden är alltså ingen nymodighet utan fanns redan på Strindbergs tid. Det är just hos Strindberg eller andra författare med "gehör för dialog" som äldre tiders småord kan spåras. Nedan följer en liten lista på de ord som tas upp i texten, tillsammans med dagens motsvarighet (om sådan föreslås).
Carl Jonas Love Almqvist, Det går an (1939):
å då - vaddå, än sen eller mäh
par exemple - typ
lika gott - okej
låt vara - okej
minsann - kolla (uppmärksamhetspartikel)
vet du, vet jag, förstås, eller så (försiktighetsmarkör)
August Strindberg, Giftas (1884):
va
vasa
Fadren (1887):
se - alltså, liksom eller typ
Fröken Julie (1888):
ser du - alltså, liksom eller typ
vet jag
då
Martins Koch, Guds vackra värld (1916):
sirru (ser du)
förstår u
Hjalmar Bergman:
nog av - jaja, hur som helst eller skitsamma
Olle Josephson konstaterar att småorden i litteraturens dialoger förknippas med underläge och undrar om det kanske är därför som så många fördömer användandet av dem - "det är inte fint att gödsla talet med underlägesmarkörer". Han menar att man i underläge har större behov av att signalera hur talet skall tolkas, medan man i överläge kan lämna tolkningsarbetet till den som lyssnar och därmed strunta i småord som typ, liksom och vad heter det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar