En kväll i slutet av juni cyklar jag till Östra kyrkogården, som ligger vid Redbergsplatsen i Göteborg. Det är en av de varmaste kvällarna. Örgryte är stilla. Väl framme går jag med försiktiga steg till kvarter E, här någonstans vilar Karin Boye. Efter en stunds letande hittar jag. Det är en familjegrav och Karin Boyes namn finns på en stenplatta i det vänstra hörnet. Runt hennes namn ligger löv, stenar och kottar utlagda. Jag försöker tyst citera en av mina favoritdikter (Nattens djupa violoncell), men minns bara ett ord. Bländvit.
 |
| Bild 1. Karin Boye (1900-1941). |
Jag fortsätter bort mot Viktor Rydbergs viloplats. Här behövs inga förberedda ord: förgyllda delar ur hans egen Kantat pryder två sidor av den stora gravvården.
 |
| Bild 2. Viktor Rydberg (1828-1895). |
|
Hvarje själ som längtan bränner
Till hvad ädelt är och sant,
Bär uti sitt djup och känner
Evighetens underpant.
 |
| Bild 3. |
Hvad rätt du tänkt, hvad du i kärlek vill,
Hvad skönt du drömt, kan ej af tiden härjas,
Det är en skörd, som undan honom bärgas,
Ty den hör evighetens rike till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar